frozenwithin

Ligger på min brits på Avdelning 27 efter veckan som snart gått. Fick börja med Mirtazapin första kvällen. Tankarna och känslorna känns klart bättre nu! Problemet som kvarstår är fortfarande sömnen, vaknar alltid efter max 4 timmar. Natten till igår trots både Imovane (Zopiklon) och 2 Propavan så vaknade jag efter samma mönster. Natten till idag, vid åttatiden, fick jag en ny tablett jag glömt namnet på som började på S samtidigt med mitt Mirtazapin samt Imovane sen när det var läggdags. Gick och la mig halv elva men vaknade ändå klockan tolv. Låg i en slags dvala till halv 2 och gick upp till sköterskan och bad om en till Imovane samt en Sobril (min vilopuls låg på 102). Fick det, somnade om men vaknade strax före halv fyra. Upp igen till sköterskan och denna gång fick jag två Imovane vilket fick mig att sova till kvart i åtta. Efter frukost har jag legat och vilat, ätit lunch och pratat med dagens läkare. Personalen är schysst men överbelastad och hinner inte med allt de vill. Patienterna är trevliga, alla åldrar, kön och olika skäl till att de är här. Kollade på 4 filmer igår och under den ena var det två rastlösa tjejer som frågade om de fick raka min skalle, så sagt och gjort så fanns där vatten, 2 engångshyvlar och rakskum, blöt handduk och de två plus jag och en film och så fick min skalle en välbehövlig genomgång. Det var skoj och blev bra! =) Har snart läst ut en bra bok som heter Diamanternas Förbannelse av författaren Wilbur Smith, en bok jag kände igen från mamma och pappas bokhylla när jag var liten. Första dagen här låg jag i eget rum och höll mig för mig själv, pratade inte med någon. Nu delar jag rum med en och har blivit mer och mer social, nästan som att man blivit vänner med patienterna här. Bjöds av en på godis igår under en film, en annan bjöd på kakor vid annat tillfälle. Frukost och kvällsfika är godast, lunch och middag är schysst ibland och iaf acceptabelt vid andra tillfällen. Nu äter jag som en häst, i början petade jag bara i maten osv. Så det går framåt. I helgen får jag permission, mamma och pappa gör en gemensam resa ned vilket säger en del. Ska nog sova hos Susanna kanske så får mamma och pappa dra lott om vem som tar min säng eller soffa. Susanna har jag inte ord för hur jag ska beskriva allt hon gjort. Det var hon som fann mig, ringde ambulans, var med på akuten och när jag skrevs in här. Hon har kollat till mina katter, hämtat grejer jag behöver, pratat med min mamma och pappa otaliga gånger samt en syster via telefon och varit den som varit stark åt mig och min familj. Hon har fått bära en stor börda som inte är hennes att bära! Jag är enormt tacksam Susanna, finns inga ord! Jag är också väldigt tacksam för Tommy och Kicki som också kollat till mina katter och tacksam till dem som besökt mig eller som hört av sig på olika vis. Var inte rädd för att ringa mig! Det skulle bara uppskattas! Jag skäms för vad jag gjort medveten om vad det skulle ställa till med, vilken sorg och ångest med alla tänk-om tankar det ger. Min energi tog slut, helt slut. Nu nere på botten behöver jag all tänkbar kraft för att ta mig den långa vägen tillbaka! /Bosse

Har tänkt mycket genom årens lopp, i vissa banor reflektioner som kanske mest synts i mina låttexter. Tankarna har kommit och gått, ibland växt sig starkare för att sen tyna bort under en tidsrymd. Jag är ingen stark person och ibland blir livet för mycket, besvikelserna för många. Nu är jag där igen. Det jag försöker säga är väl att det tynger mig för mycket. Sista åren har dock mycket positivt hänt som jag är väldigt tacksam för! Möjligheten att ha varit på festivaler, rest och sett några delar av världen, spelat i Planet Rain och upplevt att spela live även utrikes samt vid nåt tillfälle signera en autograf. Kanske har jag gett några människor i livet en knuff i rätt riktning eller funnits där när jag behövts. Har lärt känna fina vänner och har en familj som älskar mig och som jag älskar! Så jag har rest, upplevt och även gett kärlek och närhet, ömhet och värme, gett folk leenden, fått leenden, gett kramar och fått kramar. Vad mer kan man egentligen begära? Jag är 30 år nu. I vissa länder en hög ålder, i andra en låg. Men en dag tar energin slut.

Dags att sova.. Adjöss och tack för fisken!

Har jag varit singel i 8 år, tiden går fort i backspegeln men släpar sig fram i övrigt. Om man händelsevis inte gör någonting roligt för då går tiden fort som bara den! Med det sagt så har jag väl inte så mycket mer att skriva denna fredag. Bortsett från att jag när jag var yngre visste att just siffran 24 var av betydelse.

Hittade en gammal låttext jag skrev 28/4-2004 som jag glömt bort.
Minns så här i efterhand att den faktiskt rörde en person så pass att
denne fick tårar i ögonen. Slänger in den i brist på annat så här på
torsdagseftermiddagen. Antar den är rätt vacker, får nog känna mig nöjd
med hur den blev även om den kanske är en klyscha (?). Var saker jag
bearbetade då som utmynnade i texten, ”bildspråket” i den alltså. Är en
viss rytm på melodin jag hade i huvudet när den skrevs, hur den ska
läsas. Håll till godo.

- - - - - -

Until the end

Dreaming, longing for you.
And the pain that you’re gone burns through my mind, body and soul.
Wanting you near.
But I know that I can’t, and probably never will.
It’s so unfair.
When I finally found you, you escaped from my arms – left this world.
Oh my precious, come back to me.
I hate this life, which now has nothing to give.
Lived by your side.
Cherished the moments when our lives became one.

Now it all has been torn.
Ripped up by the roots, leaving me here all alone.
Crying to sleep.
Without you my life lust, won’t ever be fed.
Why, why do I breath?
Without you I feel like that I would be better of dead.
Nothing else to give.
A life in misery, missing your warmth in our bed.
Dreaming, night and day.
Nightmares and daydreams that agonize my inner realm.
So fragile, when I wake up.
Wanting the dream, with you by my side to be true.

But, I know it’s not.
Because the nightmare takes over with the truth, as I open my eyes.
Longing, wanting you near.
Holding you tight as our body’s embrace as one.
Longing for death.
But when I die, will we meet again?
Dare I believe?
Or will my wish keep me blind and have me deceived?
I don’t know.
My mistress and love, I do miss you so.

Lying, beside your grave.
Gazing up to the sky, cursing the day that you died.
Bleeding, draining my blood.
Covering the soil with the last thing that kept me alive.
Smiling, I will soon be there.
To hold you in my arms, once again.
At least I’d like to believe.
And if not, instead of alive – I’ll rather be dead.
My breath starts to be slow.
And my mind and all that I see begins to fade.
Slipping away.
With the image of you, as the last thing on my mind.

Dead I am.
But our love will never ever die.
That I can tell.
Because our dreams and love will always be bound as one.

I know it's a dream.
And I know it's not for real.
But yet I'd like to believe.

- Bosse, 28 april 2004 -

Blir hemma sjuk en vecka framöver. Ska träffa kurator på måndag, samma jag gick till 2009 när jag gick igenom mitt stålbad då. Skönt att man har uppmärksamma kollegor som bryr sig så mycket som de faktiskt gör! Stort tack!

Känns som att jag går runt i en slags dimma. Kan liksom inte se tillräckligt skarpt. Kan koppla detta bildspråk både till problemen med öronen då det kräver sån energi att ignorera tjuten, höra bortanför dem så att de blir en del av bakgrunden och på så vis ointressant att lyssna på. Men också så att det går koppla till hur svårt jag har att se någon glädje i det lilla. Jag vill någonting mer, någonting större med mig och mitt liv. Här och nu är inte tillfredställande nog. Men problemet är att jag inte kan bota ett sår inom mig genom att göra någonting utanför mig. Det är mig själv jag måste jobba med för att på så vis bättre kunna ta sådant som händer i livet. Har alltid sett upp till dem som kan gå igenom en kris, stärkta och starkare än tidigare och till och med så att det formar en mer positiv livssyn för dem. Men på nåt vis har jag inte nåt dit, snarare så att jag bara blir mer och mer knäckt.

Trodde i min enfald att jag mött nog med hinder i livet, kändes faktiskt som att saker och ting hade börjat bli bättre; men så drogs mattan under mina fötter undan igen. Så tydligen är det en strid till jag måste ta mig igenom. För vad är alternativet, att gå under?

Hemma sjuk en vecka. Kuratorbesök på måndag. Alltid en början!

Valde att sluta med Sertralinet i förrgår. Det kanske hjälpte 2009 och den tid jag åt det fram till januari i år, men känns som att det bara gjort mig mer instabil nu när jag började om med det. Visst, det är så att i början kan ens mående bli sämre av dem för att sen stabiliseras. Men detta har bara varit löjligt plus att jag inte kunnat sova vilket också är en vanlig biverkning. Bristen på sömn gör inte saken bättre när man knappt hinner somna och sen vaknar följt av att inte kunna somna om, trots sömntabletter. Så jag provar med att sluta med dem för att se om min sömn blir bättre och genom det att stress minskar och som en effekt av det att jag kanske mår bättre? *Hoppas* Håll tummarna för mig den som vill!

Mitt andra beslut tillsvidare var att inte (!) vara hemma från jobbet, ringa vårdcentralen för att höra om man kan bli sjukskriven. Det får bli ett alternativ framöver om det inte förbättras med sömnen nu när jag slutat med de antidepressiva. Att gå hemma kanske är skönt en dag eller två men sen klättrar man på väggarna. Man kan bara kolla på film och vara slö så mycket till en gräns, att till och med det blir värdelöst. Jag lyckades ju städa i lördags trots allt, så en del av apatin har avtagit även om jag hade en extrem dipp i måndags. Vem vet, kanske rent av orkar vara social med någon i helgen? Den som lever får se!

..Ömklig, övergiven, patetisk. Allt bara stormar. Idag fick jag sådan ångest vid lunch. Gjorde ont i magen, det rörde på sig, krypte i mig, sved. Fick panik! Kipade nästan efter luft. Kunde bara andas med bröstkorgen. Höll mig lugn utåt, såg kanske låg ut men inte så att det märktes i övrigt. Försökte fokusera på mitt jobb, tror jag gjorde bra ifrån mig. Men inom mig så var det kaos. Någonting har gått sönder i mig och allt bara väller fram. Just nu är tunneln extra lång och endast i mörker. Känner mig som en krisande tonåring vilse utan kompass med kartor jag inte kan läsa. Vad är det frågan om? Ligger problemen med öronen bakom detta eller ligger det bakom problemen med öronen? Oavsett vad som är vad så har det skapat en spiral i form av en fatal kraschlandning. Ser inget slut. Det är på ett djupare plan nu. Behöver verkligen något att se fram emot, nåt som kan lyfta mig uppåt igen!

Satt på Ikea-restaurangen och åt idag. Iaktog folk runt om, mest människor som är helt obekanta, sen en och annan man kände igen. Alla dessa människor runt om en med fullt upp i sina liv, alla med sina drömmar och förhoppningar, sina sorger och glädje, skratt och tårar. Alla på väg någonstans. Satt bara och iaktog och hörde sorlet av röster. Barn skrika och gråta och förmanande föräldrar som ville att de skulle lugna ned sig och äta.

Kände mig tom. Allt är så förgängligt. Alla ska vi en dag gå vidare. Oavsett vad vi strävar efter eller drömmer om här och nu. Så vad är egentligen meningen?

Kändes väldigt dubbelt att sitta där och se och höra. Kände mig inte nere i förmiddags, vet inte varför jag blev så låg nu framåt eftermiddagen. Det finns så många människor här på jorden, så många öden. Det är inget speciellt synd om mig. Ändå denna inre sorg. Ensamhet? Besvikelse? Meningslöshet..? Jag vet inte.

Det jag vet är att jag såg många människor idag som lever i denna livets berg- och dalbana och att jag inte är ensam egentligen.

Dagarna har gått, lördag idag. Senaste nätterna har jag nästan sovit hela natten. Istället för att vakna 2 har jag fått sova till strax före eller strax efter 4. Till och med kunnat somna om lite efter det. Kanske går det åt rätt håll? Igår lagade jag mat åt Susanna, köpte en fryst kladdkaka och lite gammaldags gräddglass också till efterrätt. Själva maten blev en gryta serverad med ungsstekt potatis, rotfrukter och körsbärstomater samt en sallad. Blev gott även om köttet i sig kanske blev lite segt dessvärre. Kul att improvisera fullständigt och det blir schysst! Hade mammas gele med mig. Till det blev det rött vin köpt på Azorerna när vi var där. Det var gott för att vara rött vin! =) Var min tur att göra nåt i matväg sen långt tillbaka kanske ska tilläggas.

Tampas fortfarande med mörka tankar om livet, pendlar mellan att vara försiktigt optimistisk och att bara vilja försvinna, upphöra. Det som alltid drivit mig är nyfikenheten på allt, resor, vad som ska hända härnäst eller en sån banal sak som att se fram emot en film som tex The Hobbit. För att sen känna att inget betyder nåt och att allt lika gärna kan vara. Trött på besvikelser och sorger och att måsta resa mig igen bara för att möta nästa grej som plockar ned mig. Kroppen för krig mot mig och nu senast tinnitusen, igen. Måste gjort någonting dumt i ett tidigare liv eftersom karma inte verkar vara på min sida trots att jag försöker göra rätt för mig, vara snäll och hjälpsam. Offerkofta deluxe.

Nåväl, nu blev det mer dystert detta än det var tänkt men det är så jag känner och kanske bra att få det nedskrivet så jag kan titta på det i framtiden och se att jag gick vidare.

Tycker förövrigt det är synd att Kryptillusion är på is, hade varit roligt att få mina låttexter på skiva. Men det kanske tas upp nån dag igen och lovade efter en fråga av Groth att texterna bara var att använda om så blir fallet!

Solen lyser ute, fint väder. Älskar hösten med alla dess färger, som gjort för att gå hand i hand med någon en strålande höstdag. Men det får väl bli när det är ämnat. Just nu måste jag bli hel igen, sopa upp resterna av mig själv och gå vidare. Eller vad som nu händer i framtiden. Ta hand om er därute, det är en kall värd vi lever i!

..Glömde skriva att jag på fredagen var hem till en kompis och var med och firade hans födelsedag och åt jättegod tårta och träffade trevligt folk den stund jag var där! Var skoj så länge jag kunde medverka, men kände sedan att det blev för högljutt för mig då jag inte för stunden kunde ha öronproppar pga sår i hörselgången. Var en schysst tillställning iaf! =)

Lördagen började inte bra, men kvällen blev desto bättre. Åkte med Susanna på Donken och åt lite skräpmat samt McFlurry Ahlgrens Bilar. Sen åkte vi till Hemlingbystugan och gick runt lite i det strålande vädret. Var nån slags trickcykeltävling/träning där för barn och ungdomar, tittade lite på det. Såg riktigt skoj ut, men läskigt. Hade säkert älskat det som barn! Efter det åkte vi till Vårvik och kollade lite, pratade om massa saker. Efter det åkte vi ut till, tror det var bortanför Harkskär och plockade Blåbär och fann dessutom Havtorn. Kvällen avslutades med film ätandes ost och kex.

Under söndagen kollade jag på The Killing-serien. Gjorde inte många knop. Skulle behöva städa, brukar försökt städa en gång i veckan men nu är det snart tre veckor sen jag gjorde det. Har ingen glöd, ingen energi. Att städa och göra sånt, apati är väl ett ord att beskriva hur det hela känns. Hade tänkt kolla på minnesgrejer kopplat till 11/9-2001 men nöjde mig med att läsa artiklar via mobilen. Minns exakt vad jag gjorde där och då för tio år sen när man slog på TVn och såg de där klippen om och om igen.

Måndagen, jobb. Men efter jobbet hälsade jag på S och blev bjuden på äppelkaka, hemmagjord och jättegod! =) Sen blev det promenad i solen. Det, att få njuta av sol och i goda vänners lag som på fredagen, lördagen eller måndagen gör livet så mycket lättare! Verkligen tacksam för de vänner jag har!

Idag tisdag då, kämpat på. Jobbat, försökt lyssna förbi mina tinnitusljud. Men öronen har verkligen spökat och varit konstiga under kvällen. Olika tryck som har kommit och gått samt ljud som, typ prassel och bubbel. Vet inte om det beror på att jag varit ljudtrött efter arbetsdagen? Känner mig allmänt matt nu iaf. Ännu ett par dagar har gått i denna tillvaro.

Hoppas att jag kan sova gott ikväll, förvisso via kemisk insomning men att jag sen slipper vakna.

Vaknade tidigt, typ 5 fast jag somnade vid 12. Men tog en halv sömntablett och somnade om igen och låg och halvslumrade till efter 9. Hade mycket energi efter det tyckte jag, plockade lite med tvätt jag varit för apatisk att ta tag i, gjorde frukost men just vid spisen försvann energin och den glädje jag ändå för stunden hade känt. Sen vart jag helt plötsligt nedstämd och trött. Vände snabbt. Fint väder ute iaf, kanske man skulle gått en promenad för att fylla på energin igen? Rensa tankarna. Sitter och lyssnar på Ghost. Kanske skulle valt nåt muntrare?

Får se vad denna dag har att erbjuda.

Tänkte se detta som en dagbok över livet nu, mest för att sedan kunna kolla tillbaka på det som varit för att se att man tagit sig igenom det. Kanske tar jag bort denna användare imorgon eller nästa vecka men det får vara såhär för stunden.

 

Anledningen till denna blogg? Tja, är i en svart tillvaro sen ca 5 veckor. Orsak? Förvärrad tinnitus. Haft det sen 1999. Blev värre i början av 2009, februari närmare bestämt. Sista året har jag inte plågats så mycket av det, till och med haft stunder där jag inte tänkt på den. Blivit van, varit som en del av bakgrunden. Min tystnad är inte allas tystnad, eller var inte det iaf. Nåt hände för några veckor sen som gjorde det värre, eller mig mer medveten om den. Stress? Ljud? Öroninflammationen? Jag vet inte, men det jag vet är att jag haft det väldigt jobbigt sen början av augusti, sover inte bra alls och somnar med hjälp av sömntabletter (men vaknar efter max 4 timmar), precis som 2009 samt börjat om med Sertralin. Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Tjuten är för mig främmande med sin intensiva frekvens. Precis som 2009 har jag slukat info på internet, frågat personer om det ena med det fjärde, varit till vårdcentralen flera gånger och ska till öronmottagningen på måndag. Tinnituswebben.se är en välbesökt sida liksom tinnituskonsulten.se

 

Livet kan ta så konstiga vändningar. Om jag låter bli att nämna uppväxt etc och fokuserar på kroppen så började det med tinnitus 1999 pga musik och restaurangjobb. Senare i livet pajade mina tummar följt av mina knän pga försök till att träna olika kamparter. Sen så gick det åt fanders med rygg och nacke efter en mindre bilolycka med en påkörning bakifrån av en taxi och nu när det börjat bli bättre med sjukgymnastik och så, ja då pajar öronen mera. Är det ödet, nåt som gör sig påmint om att jag ska välja nåt nytt i livet? Avsluta nåt eller påbörja nåt? Vet inte. Det jag vet är att jag börjar bli bra less på att min kropp alltid ska gå sönder. Och det komiska är att det alltid är i par. Först båda öronen, sen båda knäna och tummarna nästan samtidigt, ja 6 månader emellan knän och tummar kanske men åtminstone i par per skada. Sen nacke och rygg i februari och nu öronen igen. Symetriskt kroppsdegenerering? Så summa sumarum då, ett nytt moment i livet att ta sig igenom. Känns att jag existerar, men inte lever. Iaf inte enligt det format jag vill.

 

Sömnproblem, stress ångest och sorg som följd. Vart tar livet vägen härnäst? Fuck the what!

 

Fredag idag, klockan är 22.47 just nu. Känns som att klockan är minst 2 på natten. Sömnbrist är inte bra för hälsan. Inte tinnitus heller för den delen! Det jag vet är dock att jag tagit mig igenom detta förr, ska fan i mig göra det igen! Hoppas jag..