frozenwithin

Snart en månad sedan jag skrev något. Inte direkt ovanligt då jag är duktig på att ha långa tidsrum mellan när jag skriver av mig. Senaste månaden har jag inte gett mig själv tid till att ventilera mitt inre. Dels pga mycket jobb, men även träning, sjukdom, lathet m.m. Har runnit en del vatten mellan broarna. Haft tillfällen då jag varit väldigt uppåt, men även haft djupa svackor.

Senaste dagarna har jag varit väldigt låg. Varit tillfällen då luften gått ur mig och jag haft svårt att andas, varit tungt och nästan kämpigt och luften har känts kvalmig, varm som i en bastu. En kvävande känsla. =/

Hade en episod i fredags där jag på morgonen var väldigt uppåt, men sen framåt kvällen blev jag väldigt nere och energilös. Kvällen löste sig fint, var på ett roligt födelsedagskalas och umgicks med vänner. På lördagen var jag fruktansvärt seg på förmiddagen. Men solen lyste och framåt eftermiddagen fick jag ett infall att gå en längre promenad i solen och där under promenaden blev jag väldigt uppåt och kände där och då att livet är underbart. Skickade sms till några vänner och ringde mamma och pratade och kände mig nöjd med saker och ting. Lördagskvällen blev en lugn hemmakväll med att kolla klart på första säsongen av Falling Skies och sen påbörja serien Terra Nova. MEN, söndagen blev jag fullständigt nere och ledsen igen och det höll i sig igår på dagen, var ren ångest. Kvällen blev bättre när jag träffade vänner och pratade av mig lite. Sen idag har det inte varit en lika djup dykning men har ändå inte varit toppen direkt. Jag drabbas av sådant tvivel på mig själv, mina känslor, vem jag är och allt!

Jag VILL utvecklas, se framåt, ha äventyr och inte låta rädslor styra mitt liv som de gjort så länge! Har varit och är så förbannat rädd för så mycket. Framförallt känslor, närhet och att känna tillit till människor och att saker ordnar sig. Har alltid haft hård kontroll på mina känslor. Vill släppa på självkontrollen, hoppa och se att någon fångar mig. Och även om ingen gör det, så är det okej det också. Livet är kort, det är så onödigt att gå genom livet rädd för saker och ting. Det enda det skapar är en ond cirkel av ouppfyllda drömmar.

Bara en sådan sak som närhet, jag stelnar till om jag får en kram för att jag inte vet hur jag ska bete mig och om jag törs släppa in den personen. Blir obekväm då det slår mig att någon kanske har förväntningar på mig jag kanske inte kan uppfylla. Varför ska jag känna så? Varför ska jag döma mig själv så hårt? Jag är mänsklig jag också, ingen är perfekt och allra minst jag själv. Det är så mycket jag vill säga, göra, känna, uppleva. Dagen livet är över då är det liksom slut. Allt jag kommer ångra den dagen är allt jag aldrig gjorde fast jag egentligen ville.. Befria mig från mina rädslor!

Jag tycker mina öron har bråkat med mig senaste dagarna också, men det är nödvändigtvis inte så att öronen blivit sämre, utan snarare att jag stör mig mer på dem när jag är så ojämn i mitt mående.

Så vad är anledningen till allt humörsvängande sista tiden? En sak kan vara att våren närmar sig och under våren känner jag mig ofta extra ensam när man ser kärleksfulla par som är fina med varandra i solen. Men tror inte det är hela sanningen. Har börjat på KBT kopplat till tinnitusen via Uppsala Akademiska där de har eliten inom det i Sverige. Det är en webbaserad KBT där jag får scheman på vad jag ska göra under veckorna där jag ska skriva ned vad jag gör, hur lång tid det tog, hur det gick och avsluta veckan med att skriva en dagbok som jag skickar in till min behandlare som sedan ger feedback på det jag gjort och tips och råd.

Två gånger per dag ska jag nu göra avslappningsövningar och mindfullness, ha ett kontrollord som jag tänker på för att slappna av samt skapa en positiv trygg inre bild där jag kan finna lugn och ro även i stressade situationer när tid finns att stanna upp. Jag har valt en bild av en sommaräng vid en sjö intill en skogsdunge en solig sommardag med berg i horisonten. Poängen är att jag ska känna in hela situationen; ljuden, lukter från omgivningen, känna gräset under mina fötter, höra vinden i träden, känna värmen från solen, se solens reflexer i vattnet, kanske se ett rådjur vid skogsbrynet, fåglar i luften, iakta bomullstussmolnen osv. Helt enkelt göra bilden och situationen så levande som möjligt. Se mig själv sittandes där i ro och harmoni.

Men jag blir ofta stressad och rastlös när jag ska göra detta då jag inte är van det hela. Och just det att stanna upp och känna in här och nu har förmodligen börjat släppa på blockeringar i kroppen, känslor jag tryckt undan eller sådant som finns där som väller upp inom mig just nu. Antagligen pga det jag får svårt att andas också. Kroppen är ovan att meditera och det gör saker med mitt inre.

Saker behöver uppenbarligen komma upp till ytan. Men jag har väldigt svårt att må dåligt och vara i det, vill gärna fly i subtila saker som att kolla på film/serier, sova eller liknande istället för att känna. Jag behöver och vill lära mig känna och inse att alla känslor är okej och naturliga även om de många gånger är jobbiga och gör ont.

Har ett nytt mål i livet och ska söka till Hälsopedagogprogrammet på högskolan till hösten om jag inte nämnt det tidigare. Dags för någonting nytt i livet förutsatt att jag kommer in. Och kommer jag inte in till hösten kanske jag kommer in till våren nästa år.

Har nog inte så mycket mer att säga just nu. Men jag önskar den som läser en god natt och ett fint liv utan rädslor som hindrar ens liv och utveckling!

Med vänlig hälsning /Jag!