frozenwithin

Jag kan vara väldigt noll eller hundra. Känner jag att jag vill göra nåt vill jag att det ska ske helst nyss. Känner jag sorg, oro, ångest, stress, spänningar etc så är det också direkt ett påslag på hundra. Ofta alldeles i onödan.

Suttit och tänkt på det beteendet. Dåtiden går ju inte att göra om. Framtiden har inte skett. Allt vi säkert har är här och nu, dag för dag. Allt kan förändras, inget för en levande varar för evigt. Okej man kanske är förkyld, men det går över. Okej man kanske har öroninflammation, men det går över. Ont om pengar en månad? Det ordnar sig. Sinnesro att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden. Att se och acceptera det är nog nyckeln till ett lyckligare liv; ett lugnare liv. Utan slöseri på oroande energidränering som påverkar en både psykiskt och fysiskt.

Tror att detta på nåt sätt eskalerat sista åren, just det där att det antingen är skapligt, eller så är det katastrof. Iofs har jag aldrig några direkta toppar. Men låt säga på gränsen över neutralt tillstånd, ibland ännu något högre.

Lycka har jag inga större erfarenheter av, åtminstone inte längre stunder. Men glädje kan jag känna emellanåt, tex i goda vänners lag eller på en resa. I vardagen har jag svårare att nå det. Jag är en känslomänniska så det rör på sig hela tiden. En låt som spelas kan skicka mig i en eller annan riktning beroende på hur mottaglig jag är. Likadant med filmer.

Så förändringen börjar hos mig, mina tankar om mig själv, andra människor samt tillvaron. Jag kan inte förändra någon annan, ska inte ens göra det. Alla människor (iaf de utan barn) är ansvariga för en person, sig själv. Det är mig själv jag kan och ska förändra. Det utanför ligger bortom min kontroll. Återigen ett ställe där många, och även jag själv ibland, lägger mycket onödig energi. Oroa sig för andra eller vilja laga dem. Fixa den man ser som är trasig. Problemet är att jag ännu inte är riktigt hel själv. Märker då och då hur jag kan bli väldigt medberoende. Ta på mig andras sorg, oro, rädslor eller vad det än må vara. Empati är en sak, men medberoende drar bara ned mig också. Empati är sunt, medboroende är det inte. Men på nåt vis är det alltid lättare att känna in sig i och se vad andra kan göra för att förbättra sina liv, eller att fundera över andras problem sett utifrån; vilket kan bli en slags flykt från att se sitt eget, ta tag i sitt eget. Så återigen, det är upp till mig hur jag vill leva mitt liv. Dags att få ändan ur vagnen och faktiskt göra nåt!

Vi syns 2012, jag ber för att det ska bli ett bra år med många roliga äventyr och själsliga uppvaknanden, lyckliga stunder som stärker mig ytterligare i min resa genom livet samt att kärleken väntar mig när jag är mogen den!

Kram /B