frozenwithin

Vet inte om jag har något att skriva idag egentligen, känns kanske lite krystat eller som en upprepning av någonting redan sagt. Upplever fortfarande tinnitusen som jobbigare sedan i fredags till exempel. Trycket i öronen, främst det högra ligger kvar. Frustrationen och sorgen över det tynger mig. Det ironiska, eller om man vill se det som livets sarkastiska sida, är att alltid när jag kommer på mig själv med att jag inte tänker på tjuten, precis där och då där jag kan känna mig rätt positiv; då, i den stund där den tanken slår mig (och det slår aldrig fel) brukar det alltid hända något. Ett starkt ljud; en bil som tutar, ett barn som skriker till eller någon som tappar någonting metalliskt - så kommer verkligheten tillbaka till mitt medvetande igen.

Jag har oftast när den tanken slagit mig faktiskt pluggat in öronproppar införstådd med att nu kommer någonting att hända, vilket det oftast gjort. Men sen finns dagar som i fredags där den medvetenheten inte når mig som en slags stundens naivitet, fast jag varit på det klara med att jag inte lidit av tinnitusen precis just då. Så varför tänkte jag mig inte för denna gång? Jag trodde väl att livet skulle vara på min sida för en gångs skull kanske. Eller så tänkte jag inte alls. Vilket som är det inget jag kan förändra i efterhand. Det som skett har skett. Jag får helt enkelt bli bättre på att tänka mig för framledes! Oh, the irony.