Fri som en fågel?

Så, idag blev jag utskriven från Avdelning 27 med remiss till psykosociala teamet i Sätra. Känns dubbelt, både skönt men samtidigt skrämmande. De fem dagar jag haft permission har gått bra även om jag igår förvisso kände mig låg. Hade även sådana känslor idag. Men under större delen av helgen hade jag roliga saker att göra, saker att se fram emot vilket nog mildrade det mesta. Det som dock kändes värst idag var nästan summan på vad mina recept kostade. Lådan på Seroquel gick på 1250 kr för 100 st. Och då var det bara de på 100 mg. Ska hämta ut en låda på 200 mg, 100 st också när de kommit in, detta bara för att få sova en hel natt. Men med viss subvention gick kalaset för just idag på strax under 900 kr för Mirtazapin, Seroquel, Zopiklon och Sobril. Blir även sjukskriven nästa vecka ut. Vad jag förstått det som kommer senare en räkning för vistelsen på avdelningen på 80 kr per natt. =/

Tänker man på det faktum att som sjukskriven har man som mest, tror jag, 80 % av lönen under tiden; så kommer det bli kännbart ekonomiskt en bra bit framöver då allt kommer släpa efter. Tur jag har vissa besparingar!

Var hem till 2 vänner under eftermiddagen/kvällen. Först en sväng till Daniel där jag fick prova en guidad meditation och prata av mig. Sedan hem till Tommy och även där prata av mig, diskutera musik, Planet Rain, Rimthurs m.m samt höra lite på nya Opeth-skivan som jag missat hade kommit ut på Spotify. Kändes bra att vara social istället för att sitta hemma och grubbla. Är liksom det jag behöver just nu, använda de vänner jag har som stöd när jag är i behov av det. Sedan är det kanske min tur att finnas som stöd när någon vän i framtiden behöver mig till hands. Problemet är att jag har så lätt för att känna mig som en börda, därför är jag så dålig på att höra av mig till folk just för att jag inte vill vara någon till belastning. Den osäkerheten, dåliga självkänslan och det dåliga självförtroendet ligger på mig att göra någonting åt; just det att söka mig utåt när jag är i behov av det istället för att isolera mig innåt. Jag är väl medveten om det. Men att vara medveten både i känsla och i tankar räcker inte, jag måste agera också vilket jag historiskt sätt haft det svårare med och varit rent utsagt usel på.

Faktum är att denna blogg är till för just detta, att blotta mitt inre, blotta min strupe och visa mig sårbar istället för att gömma mig bakom mitt skal.

Nu börjar det vara dags att sova, känner mig trött och vill lägga mig ned. Godnatt och sov gott till den som vill ta åt sig. En ny dag väntar imorgon!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0