Livets berg- och dalbana, en del av min historia!
I högstadiet blev jag mobbad och flydde in i musiken, både i att lyssna men också genom att spela i två hårdrocksband. Tyvärr som konsekvens av det fick jag problem med tinnitus när jag var 16 under gymnasietiden och la det på hyllan. Höll mig genom åren från uteställen, bio och liknande rädd för att tinnitusen skulle bli värre. Hade försökt mig på hockey och fotboll i mina tonår också men har inget bollsinne.
September 2000 träffade jag en tjej (eller snarare, hon träffade mig på communityn Skunk) när jag var 19, så det blev det som lyfte mig igen när vi blev tillsammans, min första och hittills enda flickvän. På många sätt blev det nog en flykt för mig och jag blev alldeles för beroende av henne. Tyvärr slutade det efter, på målsnöret till tre år, när jag upptäckte att det skedde ett förhållande bakom min rygg. Under tiden med henne började jag att plugga till trafiklärare och flyttade till Gävle vilket sen ledde till jobb på Brynäs Trafikskola följt av en tid på Tierps Trafikskola och numera på YA Trafikskola.
I nästan samma veva som det förhållandet uppdagades, typ två månader senare i (vad jag minns 6e) december 2003 hittade jag med några vänner en kompis rånmördad i hans lägenhet. Där och då hade jag verkligen behövt någon att krama om. Iaf i efterhand. Just när man fann vännen där som först på plats blev man bara kall och försökte ta reda på vad som hänt, pratade med 112, kollade puls och pratade sedan med polisens utredare på polisstationen under kvällen/natten där man fick redogöra för allt man sett och visste. Utredningen las dessvärre ned senare och fallet förblev olöst. Vila i frid Magnus, du är saknad!
Tiden gick och jag började umgås med nya vänner. Var mycket fester och jag tog igen en del strulande med lite tjejer (aldrig just så det blev intimt) som jag aldrig gjort förr. Denna period är när jag är runt 23-25 år.
Började träna diverse kamparter som Aikido, Jiu-Jitsu, Militär Krav Maga och sen Thaiboxning. Dessvärre pajade mina tummar i Krav Magan och mina knän i Thaiboxningen. Jag är symetrisk på så vis att min kropp alltid går sönder i par, i två så att säga. Först båda öronen gällande tinnitus, sen båda tummarna och därefter båda knäna. Så jag slutade med kampsportandet.
Började via en ny vänskap sommaren 2005 att prova gå på bio, uteställen och festivaler igen såsom Gates of Metal i Hultsfred, Tuska Open Air i Helsingfors, Wacken Open Air i Tyskland osv. Hittade tillbaka till tillvaron igen och från december 2007 provade jag att börja spela i band igen med Planet Rain och var med om mycket kul. Blandannat att spela på festivalen Metal Camp i Slovenien 2008 samt en sväng till Finland och lira med Frostbitten Kingdom för några spelningar plus att få spela förband till barndomsfavoriterna Dia Psalma och diverse andra ströspelningar i Sverige. Men tyvärr i början av februari 2009 pajade mina öron ihop mer igen och jag blev tvungen att hoppa av. Det var som att separera från en relation med någon, man är ju någon i ett band. Man har en identitet. Och äntligen hade jag börjat med musiken igen och så fick det ett så plötsligt abrupt slut. Blev verkligen en kris plus att jag blev sjukskriven pga att jag inte kunde sova eftersom tinnitusen blev så hög; och jag fick börja med antidepressiva tabletter och sömnmedicin på det. Kändes bra orättvist, efter allt som hänt och att jag varit så noga med att skydda öronen så hände detta. Gick igenom medicinerna Citalopram, Sertralin, Stilnoct (Zolpidem), Imovane (Zopiklon) och Propavan för att försöka ta mig igenom allt.
Tiden tickade på och jag vande mig. Slutade i och med detta igen med att gå på krogen och bio då jag kände att det inte är värt risken med öronen. Sedan i januari 2011 slutade jag med sömntabletter och antidepressiva mediciner då jag kände att jag började funka utan det, kunde somna utan dem. Accepterade att jag inte kunde följa med vänner på uteställen, spelningar, festivaler osv och anpassade mig efter det. Jag och en nära vän donade lite nu och då med vårt blackmetalstudiomusikprojekt In My Embrace som legat vilande av och till sen 2004. http://www.myspace.com/inmyembrace
Men då i februari 2011 blir jag i mitt jobb som trafiklärare påkörd bakifrån av en taxi under en körlektion. Något gick sönder i nacken, en uppglipning mellan C5 och C6 vid framåtböjning och jag fick väldigt ont i både nacke och rygg. Kändes som att huvudet satt löst. Fick besöka ortoped, röntga nacken på sjukhuset, börja på sjukgymnastik och så var man tillbaka på ruta ett igen. Under våren-sommaren-hösten gick jag på sjukgymnastik och det började sakteliga kännas bättre. Är dock ännu inte bra och jag har efter sjukgymnastikens slut fått fortsätta träna på egen hand.
Hade under årets sommar med bra öronproppar vågat mig på att gå på bio igen och skaffat ett biokort som man får bonus på och såg många filmer. Hakade även på kompisar på pubar med relativt låg volym och kände att livet började bli bättre.
Men som för att ta mig tillbaka till verkligheten igen så blev min tinnitus värre igen första augusti efter en öroninflammation. Det och tillsammans med stressen och ångesten att måsta börja om från början med proceduren att vänja sig igen, och att inte kunna sova och defintivt inte fungera i jobbet samt sorgen och ilskan att det aldrig kan vara bra nån gång, en längre tid - helst jämnt, så orkade jag inte mer och gjorde ett väldigt nära till lyckat självmordsförsök lördagen den 24 september. Alla turer efter det med inläggning på akutpsyk på 27an i Gävle och att börja om med sömntabletter, antidepressiva och terapi (ska på KBT riktat mot tinnitus snart i Uppsala på Akademiska) osv har gjort att jag återigen börjat fungera någotsånär. Men med tanke på allt som hänt, sånt man gått igenom funderar man ju på hur mycket mer elände livet har med sig i framtiden. Klart det finns de som har det betydligt jävligare i sina liv men känner ändå att jag på nåt vis borde fyllt min kvot snart.
Målet nu är att finna en glädje i livet och uppfylla mer drömmar eftersom man inte vet hur länge man har kvar på denna jordkula. Jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva genomgå några fler stora kriser, och de små kriser jag kan vänta mig ske hoppas jag att jag tacklar betydligt bättre än hur jag klarat av allt hittils. Den som lever får se. Märks väl.
Tre roliga saker som jag är glad över är att jag fått spela in två gitarrsolon på en kompis enmansmusikprojekt Rimthurs på skivan Svartnar (black metal och bla. på låten Vanvett) som finns att köpa i butik, på iTunes och att lyssna på genom Spotify, samt spelat in mitt gitarrsolo på låten The One They Forgot på Planet Rains kommande skiva, plus att jag (även om det tyvärr är nedlagt nu på obestämd tid och skivkontraktet brutet) fick skriva texter åt ett musikprojekt vid namn Kryptillusion med blandannat Mike Wead från King Diamond och Mercyful Fate på gitarr samt folk från The Storyteller (Groth är/var grundaren och musikmotorn i Kryptillusion), Carnal Forge, Undivine m.m. Allt är i princip nedplockat men Mike Wead har kvar en låt, Always Somewhere, på sin myspace som nu har 26 356 lyssningar som jag plitat ihop det sjungna på (alla mina texter har handlat om saker jag behövt bearbeta och är så än idag). http://www.myspace.com/mikeweadofficial
Såg nu också att tre låtar finns på youtube som jag skrev grunden till texterna på:
Love Cuts Deep
Ding Dong (The Bitch Is Dead)
Jadu, vad ska jag skriva? Livet är jävligt ibland men vi du ska ha en guldstjärna för att du orkar stanna kvar :) Brukar du gå och prata hos någon? Förresten måste jag ställa en fråga. Vilken period jobbade du på YA-trafikskola? Om jag inte minns fel så hade jag en lärare som hette Bosse där under 2008. Men kan ju ha varit någon annan. Men tänk om det var du?
Uppdaterat lite till i texten, saker jag glömt bort.
Detsamma! Guldstjärna till oss båda! =)
Jo, har en kurator jag går till. Samt min sponsor i ACOA.
Jobbade faktiskt där då också. Har faktiskt grunnat på om jag inte känner igen dig på dina bilder. Inte omöjligt. Hoppas jag gjorde ett bra intryck i så fall. Fixade du körkoret sen? Fick världens 'Déjà vu' nu förresten. Kändes bekant detta på nåt vis.
Såg du gick i skola i Sätra, där jag bor nuförtiden.
Hoppas allt är bra uppe i Ume-stan!? =)
Haha, jag känner på mig att det var du! Jag minns att vi pratade om Umeå, "björkarnas stad" och du sa att du vuxit upp där. Vi körde runt i Olsbackaområdet en del. Nu är jag helt säker på att det var du! Sjukt liten världen är. Men svårt att komma ihåg alla elever kan jag tänka mig. Jag fixade körkortet men har typ inte kört sedan dess :P
Och nej, jag tycker inte Umeå är någe vidare. Mörkt och kallt, som gjort för att man ska bli deprimerad :( Jasså minsan, mm. Alltså jag växte upp i Sätra, bytte skola och bytte tillbaka.
Oj hua... tankarna på Magnus ploppar upp ibland. Känns så jäkla sjukt att de inte lyckades få fast någon för det där.
Han var en go kille han... gjorde aldrig en fluga förnär.
Bra att du får gå o prata med någon. Jag hoppas det går bättre i framtiden, med betydligt färre och lättare kriser. Du är stark du!
Kramar
Emelie: Ja kan ju inte vara någon annan då haha. =P Men varför inte kört bil sen dess? Du får ju gå på en Trafikskola tex i Umeå och köra lite avrostningslektioner om du känner att det vore bra. =) Hehe, jo världen är liten ibland! Synd att Umeå känns dystert då =/
Katrin: Jo du var ju med! Det jag minns bland mina starkaste minnen var sen rekonstruktionen jag fick göra hos polisen filmad i ett rum med en soffa och en docka där jag fick spela upp allt jag gjorde och sa. Eller egentligen minns jag nog allt lika starkt, kvällen vi fann Mange in i minsta detalj. Till och med vad vi sa till varandra. Förjävla tråkigt att ingen skyldig greps.. =(
Tack Katrin! =)
Vad händer med bloggen? Jag har själv bytt plats.
